MP Värmlands språkrör Stina Bergström skriver om klimattoppmötet i Paris, där de i går kväll klubbade ett nytt klimatavtal.
”I use to say We must, We can, sometimes We will. today I say: We did!”
Igår var FN: klimatchef Christiana Figueres strålande lycklig. För igår kväll gjorde världens länder äntligen det. Ordförande Laurent Fabius fällde klubban och klimatavtalet var på plats. Det gick så fort att vi i observatörssalen knappt hängde med. Vi hade suttit och väntat länge på att det sista ”stormötet” skulle börja. Och trott på ytterligare nattmanglingar.
Den ”finala” versionen av klimatavtalet presenterades vid lunchtid. Att både den franska presidenten Holland och FN: s generalsekreterare Ban-Ki-Moon var inkallade att hålla tal var både starkt och lite oroande. Att Hollands uppmaning till parterna att nu skriva under detta så länge förhandlande, kompromissade avtal för att ”ni har möjligheten att förändra världen” riktade sig speciellt till vissa länder som obstruerat under natten var inte svårt att gissa.
Och de lyssnade. Avtalet gick igenom med några mindre språkliga och ”tekniska” ändringar. Väl så viktiga för vissa länder….
Att formuleringar om att skärpa målet från 2-grader till 1,5 graders uppvärmning skulle finnas med i avtalet trodde jag inte när jag kom till Paris. Det är riktigt bra. Att ländernas nationella åtaganden i dag snarare pekar på 3 grader är förstås skrämmande. Men därmed ännu viktigare att den punkt vår miljöminister Åsa Romson och hela EU slagits hårt för, nämligen att åttagandena ska uppdateras och höjas vart 5 år, finns med i avtalet.
Att det inte finns någon paragraf kring hur mycket utsläppen ska minska i världen till när, vilket EU också drivit, är förstås dåligt. Men å andra sidan; detta kan klimatforskarna räkna ut åt oss.
Skrivningarna kring klimatinvesteringar och ersättningar för förluster och skador till drabbade utvecklingsländer pga klimatförändringarna borde ha varit skarpare, men blev så bra de kunde bli när beslut ska fattas med konsensus. Mycket tack vare Åsa Romson och hennes Bolivianska ministerkollegas arbete som förhandlingsledare för de frågorna.
Medan jag väntade på sista mötet igår hann jag delta i en av de demonstrationer som gick av stapeln i Paris under dagen. På Marsfältet vid Eiffeltornet var det tjockt med människor, många klädda i rött, som bildade mänskliga kedjor sjöng och skanderade.
Jag träffade partikamrater från England, fältbiologer från Sverige, Jorden vänner från Latinamerika mm mm. Utan alla dessa klimataktivister över hela världen skulle aldrig världens ledare igår kväll kommit överens om att börja förändra världen. Det är viktigt att komma ihåg.
Nu är det bara att kavla upp ärmarna och göra verklighet av Parisavtalet. Klimatarbete görs inte i ett dokument. Det görs i företag, hushåll, kommuner, regioner och i riksdagen. För mig som klimatpolitisk talesperson för miljöpartiet kommer arbetet nu att bli roligare och lättare med avtalet i ryggen.
Och vi politiker som sitter i miljömålsberedningen, och ska ta fram klimatmål för Sverige, vi har fått ett tydligt tecken om att skärpa till det arbetet. Om vi ska hamna på 1,5 grader istället för 2.
Text: Stina Bergström
Riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson, Språkrör MP Värmland
Miljöpartiet de gröna i Värmland 